Tussaft n yidurar – La solitude des montagnes.
Tussaft n yidurar – La solitude des montagnes. 12796
Annaɣ a tameddakelt-iw taḥninant
Awi-iyi yid-m
Imru-inu yekref
Deg uraju d uktu
Tarwiḥt-iw ẓiden
Tetccetki seg wurfan
Aɣilif yeṭṭafar deg-i
Am tili
N twenza-w,
Dagi, ttrajuɣ tarussint,
Dagi, ttrajuɣ am ugrud abuɛeryan
Ɣef yiri n uẓru bu yisennanen
Qummceɣ, ttxemmimeɣ fell-aneɣ
Simira, tassusmi-a
Ad tettwagzem, akken
Ad kkseɣ fell-i fad
Ttgganiɣ, ttgganiɣ tarussint
La solitude, la montagne,
Ô ma tendre amie,
Emmène-moi à toi,
Ma plume m’enferme
Dans l’attente et l’idéal
Et ma douce âme
Se plaint de la peine
Et l’ennui me poursuit
Comme l’ombre
De ma destinée,
Ici, j’attends l’inconnue,
Ici, je l’attends tel un enfant nu
Au bord d’un rocher épineux,
Accroupi, je pense à nous
En attendant que ce silence
Soit rompu, afin que je puisse
Étancher ma soif,

Manssouri Essaid, tasuɣelt n Malek Houd.
https://aghucaf.wordpress.com/2020/08/08/tussaft-n-yidurar-la-solitude-des-montagnes/